1. Förord

Ibland får man i TV:s Aktuellt eller Rapport några korta glimtar från en sk promotionsceremoni, där en person ses ta emot en egendomligt veckad hög svart hatt, medan en grön lagerkrans överlämnas åt en annan. Man läser också stundom i tidningen, att professor den och den har, som det uttrycks, installerats i sitt ämbete. En student, som själv har börjat sin forskarutbildning, får säkert också någon gång frågan, om han eller hon tänker låta sig promoveras. Men vad innebär egentligen sådana företeelser som promotion och installation?

Den här skriften vill ge den som är berörd av dessa akademiska seder eller den som är allmänt intresserad av dem, en kortfattad översikt över hur de har utformats och för närvarande ter sig vid de svenska universiteten och de högskolor, som har fasta forskningsresurser. Vi inleder med en kortare historisk återblick för att sedan beskriva först promotionerna och därefter professorsinstallationerna.

Inledningsvis skall dock följande påpekas. I äldre tider var det mesta som hörde till akademiska ceremonier mycket noggrant reglerat genom bestämmelser som utfärdats lokalt eller centralt. Grundläggande i våra dagar däremot måste vara, att det är helt frivilligt, om man vill delta i dessa högtidligheter eller inte. En examinerad doktor behöver inte promoveras och den professor som nyligen har tillträtt sin tjänst, måste inte nödvändigtvis installeras under högtidliga former.

Eftersom det numera också är ett frivilligt åtagande för universitet och högskolor att anordna exempelvis promotioner eller installationer, lägger sig överordnade myndigheter inte i vilka former man ger dessa högtidligheter, lika litet som staten bekymrar sig om hur den enskilde firar jul eller midsommar. Det händer dock ganska ofta att en informationssökande frågar efter lagstiftning, förordningar och reglementen, när det gäller sådant som diplom, lagerkransar, hattar, brodyr på frackkragar och ringar. Men praktiskt taget aldrig kan man hitta sådana bestämmelser.

Nu betyder detta naturligtvis inte att det skulle saknas normer i dessa sammanhang; tvärtom styrs verksamheten av praktiska föreskrifter, arbetsordningar, besked om tidsgränser som måste hållas osv. Allt detta har naturligtvis ytterst sin grund i stundom månghundraåriga sedvänjor men det har också utarbetats med hänsyn till ekonomiska omständigheter, omgivningens krav och mycket annat. En levande tradition är visserligen uppbyggd på vissa grundprinciper, men den förändras ständigt, i takt med tiden. Vidare är traditionslivet starkt decentraliserat; det har utvecklats olika på skilda håll. Det finns inte två svenska högskolor som har samma festseder fullt ut.

Upplysningarna i detta häfte är begränsade till de universitet och högskolor som har rätt att utfärda doktorsexamina och som även sedan länge har haft professurer.

Dessa lärosäten är följande; inom parentes har angivits de förkortningar som använts i denna skrift: Uppsala universitet (Uppsala), Lunds universitet (Lund), Göteborgs universitet (Göteborg), Stockholms universitet (Stockholm), Umeå universitet (Umeå), Linköpings universitet (Linköping), Sveriges lantbruksuniversitet (SLU)*, Karolinska institutet i Stockholm (KI), Kungl Tekniska Högskolan i Stockholm (KTH), Chalmers tekniska högskola i Göteborg (Chalmers), Handelshögskolan i Stockholm (Handelshögskolan) samt Högskolan i Luleå (Luleå). Vid uppräkningar i texten brukas också i regel ovanstående ordning.’

* Lantbruksuniversitetet innefattar f d Veterinärhögskolan, Skogshögskolan och Lantbrukshögskolan.

Nästa