De akademiska högtiderna i våra dagar

Varje universitet och högskola, inte minst de yngre i kretsen, har sina speciella högtider, som är knutna till just den läroanstalten. Man firar jubileer och årsfester av olika slag. Förr i tiden fanns vid de gamla universiteten en ganska rå invigningsrit för de nyinskrivna, den s k depositionen. Den avskaffades så småningom. På sätt och vis har den under senare år, särskilt vid sammanhållen utbildning inom teknik, ekonomi etc, fått en efterföljare i färgstarka, ibland rätt högljudda och krävande ”nollningar” och ”insparksceremonier”. De kommer inte att beskrivas här.

Vad som återstår av gemensamma akademiska högtidliga traditioner är numera huvudsakligen doktorsdisputation, doktorspromotion och professorsinstallation.

Med doktorsdisputation menas att en student inom forskarutbildningen, som skrivit och låtit publicera en vetenskaplig avhandling, offentligen försvarar denna, d v s låter den utsättas för sakkunnig kritik. Överhuvudtaget genomsyrade disputationsväsendet universitetens hela verksamhet i forna dagar. Under medeltiden var just dessa tal- och argumentationsövningar, vid sidan av föreläsningarna, den viktigaste utbildningsformen, ett system som härstammade från antika filosofskolor, ända tillbaka till Aristoteles krets.

Disputationerna har också i modern tid, ända fram på 1960-talet, försiggått under högtidliga former. Den som försvarade avhandlingen (respondenten) var klädd i frack, liksom de tre kritikerna, som kallades opponenter. Förste opponenten var den av fakulteten utsedde, som stod för den tunga kritiken av innehållet. Andre opponenten, (man behövde inte nödvändigtvis utse sådan), hade utvalts av respondenten själv och hans främsta uppgift var att granska det formella i skriften. Tredje opponenten slutligen, var en av respondenten utsedd skämtare, som skulle gyckla med avhandlingen och således bereda publik och agerande en välbehövlig avkoppling i slutet av akten. (Det var frivilligt att ha tredjeopponent.) Historiskt sett hade seden med tredje-opponent sin grund i de lustigheter som på 1800-talet var förknippade med studentbeväringens inte alltför mödosamma vapenövningar och där till hörande måltider i universitetsstäderna.

I och med doktorsexamens successiva införande från 1970 förändrades åtskilligt. Graden ersattes av examen och disputationen fick en annan karaktär. Före reformen var det offentliga försvarandet av en avhandling alltid slutpunkten i doktorandens utbildning. Bestämmelserna för doktorsexamen medger däremot numera att vissa delar av den s k läskursen får fullgöras senare. En disputation i våra dagar liknar snarast en vanlig seminarieövning – låt vara att den genomförs inför öppna dörrar och därför kanske i lite extra spänd stämning. Frack förekommer numera endast sällan i dessa sammanhang och i allmänhet är bara en opponent utsedd. En festligare middag eller kanske en lunch, sedan disputationens mödor är överståndna, anordnas nog i regel fortfarande. Dessa måltider har ofta sin särskilda rituella utformning, men det är här inte möjligt att gå in närmare på detta.

Minst tre veckor i förväg skall det fortfarande offentliggöras, genom meddelande på universitetets anslagstavla (numera också genom s k elektronisk spikning), att en disputation kommer att äga rum. Detta brukar fortfarande omtalas så, att någon har ”spikat” en avhandling. Förr innebar det att ett exemplar av den i allmänhet tjocka skriften, försett med dekanus (fakultetsordförandens) eller rektors godkännande, bokstavligen talat hamrades fast på universitetets anslagstavla. Denna spikning utfördes av respondenten själv under vaktmästares övervakning. I evenemanget deltog ofta familjemedlemmar och det kunde ibland förenas med enklare festliga inslag, av typ kaffebjudning. Spikningen i dess gamla former torde nu vara avskaffad, utom vid universiteten i Göteborg, Umeå, Luleå, Linköping, Jönköping, KI och Örebro. Vid KI dricker man ibland champagne vid spikningen, vilket också förekommer såväl i Göteborg som i Uppsala. Sedan 2000 genomförs spikning i dess gamla former även vid Växjö universitet, i närvaro av handledare och kolleger. Vid Södertörn hålls en spikningsceremoni där doktoranden kortfattat presenterar avhandlingen och som avslutas med enklare förtäring.

Med promotion, i regel kallad doktorspromotion, menas den ceremoni genom vilken ett universitet eller en högskola, som har fasta forskningsresurser, ger de därtill berättigade de yttre tecknen på doktorsvärdigheten. Ordet promovera kommer av det latinska verbet promovere, som betyder föra fram, skjuta fram, men här i överförd bemärkelse närmast befordra. Eftersom promotionen är den viktigaste och mest traditionsomgärdade av de akademiska ceremonierna får den ett särskilt avsnitt nedan.

Med installation, i regel av en professor, avser man att han/hon högtidligen insätts i sitt ämbete. Detta bör inte förväxlas med att en professor förordnas eller utses; det har skett längre eller kortare tid före installationsakten. I den medeltida kyrkliga sfären och därmed också i universitetsvärlden förekom främst två invigningsformer. Intronisationen var den akt varmed biskopen tog sin biskopsstol (thronus, cathedra) i besittning, medan installationen var det högtidliga tillfälle, då en domkapitelsmedlem fördes in i koret och fick inta sin plats i en korstol (stallum). Professorsinstallationen är också en så pass allmänt förekommande och viktig akademisk sed att den här får ett speciellt avsnitt.

I detta sammanhang bör också nämnas något om de akademiska insignier, d v s rituella föremål som förekommer vid skilda högtidligheter och sprider glans över dessa. Spiror, som av ålder symboliserar universitetets självstyrelse, förekommer i Uppsala, Lund, Göteborg, vid Karolinska Institutet och i Karlstad. De bärs i spetsen av de högtidliga akademiska processionerna av cursorerna eller pedellerna (benämningarna skiftar), i regel närmast före universitetets rektor. I Uppsala och i Örebro framförs dock av pedellen allra främst en stav. Pedellen i Uppsala, som tillverkades på 1700-talet, var ämbetstecken för den sk akademivaktmästaren, vaktstyrkans chef. Uppsala universitet skänkte en stav till det nyblivna universitetet i Örebro som därför infört seden med pedell. Linköping och Luleå har processionsstavar i trä med vävda band och symboler för resp fakultet. Jönköping har en ceremonistav av småländska träslag med högskolans logotyp inlagd i toppen. Stavarna bärs av prestaven framför fakulteten i processionen. Även Mittuniversitetet har en processionsstav, vilken är sammansatt av fem olika träslag och bärs först i processionen.

Rektorskedjorna skänktes till universiteten i Uppsala och Lund av kung Oscar II. Alla universitet och högskolor har numera rektorskedjor. Sigill förekommer vid de skilda läroanstalterna som allmänt igenkänningstecken. I Uppsala har man dessutom sedan 1991 ett godkänt vapen, vars symboler, som också återfinns på universitetsflaggan, bygger på det gamla sigillet. Vapnet används i högtidliga sammanhang som rektorsämbetets speciella ”befälstecken”. S k akademikrage, d v s broderad frack, har sitt ursprung i de gamla ämbetsuniformerna, som från början av 1800-talet enligt påbud av Konungen användes av hela det officiella Sverige. Bruket av de broderade kragarna är f n starkt i tilltagande. I Sverige förekommer däremot de speciella akademiska dräkter, som är så vanliga i utlandet, bara undantagsvis. Så infördes i Lund på 1950-talet fotsida sk talarer med diskreta fakultetsbroderier; att använda dem i processioner och liknande är dock frivilligt. Göteborg har också sedan början av 90-talet tagit i bruk en särskild akademisk dräkt; dräkter finns f ö numera även på andra håll eller är under utformande. Till de insignier som är förknippade med promotionerna återkommer vi nedan.

Senast uppdaterad: 2024-01-19